Ett märkligt lelvnadsöde

Etttt märkligt levnadsöde
Ett märkligt levnadsöde

Det handlar om den förste Heilborn, som kom till Sverige. Han hette säkerligen Heyman i förnamn, men han skrev sig av någon anledning alltid H. Heilborn . Hans son Daniel uppgav att hans förnamn var Henrik och det kallar jag honom här.
I skriften ”Släkten Heilborn under två sekel” har jag skrivit ganska mycket om Henrik, av vilket en del upprepas här. På senare tid har jag återupptagit mina forskningar om Henrik, bland annat inspirerad av min systerdotter Kristina Folgert.

Henriks uppväxt och ungdom

Vi vet ingenting om Henriks tidigare år annat än att han skall vara född i den schlesiska staden Rosenberg 1776. Sannolikt finns inga register bevarade som kan kasta något ljus över denna period i Henriks liv. Han fick troligen en mycket god utbildning. Henrik kunde t.ex. franska och hade god kännedom om både tidens filosofer och lärda men också om antikens stora andar.
I andra sammanhang har jag referat till en drygt 20 år gammal bok om judiska släktnamn i Tyskland. Av den framgår att de flesta judar i 1700-talets Tyskland inte hade egentliga släktnamn förutom faderns förnamn, ibland med tillägget ”son”. Först mot slutet av seklet började myndigheterna att av administrativa skäl kräva att judarna skaffade sig speciella släktnamn. De judiska familjer, som redan hade sådana, tillhörde förmodligen en mer bildad ”överklass” i städer. Enligt den ovan refererade boken har namn som Heilborn, Heilbrunn och Heilbron kommit till för att markera något ursprung i staden Heilbronn. Enligt sägen fanns vid denna stad en helig brunn, vilket vårt namn alltså skulle betyda. Det finns belägg för att släktnamnet Heilborn förekommit redan under 1500-talet. Man kan med fog anta att även Henriks far hette Heilborn liksom sannolikt flera generationer före honom. Man kan också anta att familjen hade råd att ge sonen en god utbildning.

Hamburg

Vi vet inte säkert men har god anledning anta att Henrik vistades en tid i Hamburg innan han for till Sverige. Ett indicium är att Henriks blivande hustru Jeanette Benjamin kom från Hamburg. Hon hade en högborgerlig bakgrund. Fadern var assuransdirektör. Hos Johan Heilborn finns porträtt av såväl Jeanettes föräldrar som av hennes syster och svåger med släktnamnet Magnus. Dessa porträttmålningar har hög kvalitet. Kopior finns i Statens Porträttarkiv.
Henriks första tid i Sverige
Henrik flyttade till Stockholm 1804 enligt en notering i Riksarkivet. Han benämns som ”informator”, men det kan enligt historikern Hugo Valentin vara en täckmantel för ”handelsbiträde”. Henrik torde ha haft en anställning i firman ”Michaelson & Benedicks.
Michael Benedicks var en framstående person inom näringslivet bl.a. som finansiär av bergsbruk. Liksom Henrik lät han döpa sina barn i den svenska kyrkan. Benedicks tillhörde den lilla grupp av förmögna judar som fick svenskt medborgarskap.

Göteborgstiden

Av okänd anledning flyttade Henrik till Göteborg 1810 och stannade där drygt 10 år. Han var anställd hos Lazarus Elias Magnus. Magnus var liksom hans efterkommande en framstående man i det Göteborgska näringslivet.
1819 gifte Henrik sig i Köpenhamn med Jeanette.

Lurifalsiana eller den tilltvålade Lurifaxiana

År 1815 skrev och utgav Henrik en skrift med ovanstående titel. För säkerhets skull angav han att det var ”första och sista häftet”. Lurifaxiana – den skrift Henrik kritiserade- var grovt antisemitisk. Författare och översättare anonyma. Det kan ha varit en svensk, som dolt sig under detta.
Bakgrund är den s.k. judefejden år 1815. En urtima riksdag var sammankallad. Inom borgarståndet fanns judefientliga stämningar, stimulerade av ekonomisk lågkonjunktur.
Henrik hade bott i Sverige ett drygt decennium. Hans skrift vittnar om djupa insikter i bl.a. religion och filosofi. Den är dessutom skriven på god svenska. Varför jag i ”Släkten Heilborn under två sekler” påstod något annat förstår jag inte idag. Henrik formulerar sig väl med lagom doser mild ironi och med humor. Han har många slagkraftiga formuleringar. Ställvis kan Henriks tankar kräva goda kunskaper hos läsaren för att förstå innebörden.
För något år sedan googlade jag på ”Lurifaxiana” och fick då kontakt med en präst i Svenska Kyrkan vid namn Mikael Mogren. Han hade år 2009 skrivit en artikel i tidskriften Kulturen. Rubriken var en ” En svensk antisemitisk historia”. Det visade sig att Mikael inte hade någon aning om Henriks skrift. Jag skickade en kopia till Mikael, som blev eld och lågor. Vid en sammankomst i Sofia kyrka i Stockholm, där Mikael var en av talarna, berörde han speciellt Henrik och dennes opus från 1815 i mycket positiva ordalag. Han sade att den troligen var den första skriftliga reaktionen mot antisemitism i Sverige. Så kom det sig att Henriks skrift närmare 200 år efter tillkomsten nådde sannolikt flera människor än när den utkom.

Henriks sociala status

Omkring år 1822 återvände Henrik till Stockholm.
Antagligen var det nu som Henrik etablerade sig som företagare. Han blev ”soppkokare”.
Verksamheten är beskriven i Kuylenstjernas motion år 1840 om statlig pension till Henrik. Förmodligen hade Henrik under sin anställning hos Magnus sysslat med utspisningsentreprenader och därigenom fått uppslag till att utveckla detta område. Henrik kallas ibland ”filantrop” d.v.s. en person som osjälviskt hjälper andra i utsatta situationer. Henrik var säkert en sådan. Dock hade han uppenbarligen inte egna resurser för att hjälpa med pengar. Att han gjorde betydande insatser för bättre kost för stora grupper står dock klart.
År 1827 döptes hans söner(Oscar f.-25 och tvillingarna Daniel och Frans f. -27) i Storkyrkan. Officiant var den senare ärkebiskopen Johan Olof Wallin. Faddrar var kronprinsen (sedermera Oscar I) och några av rikets högsta herrar, bland dem generalen och greven Cronhjelm, som måste ha varit släkt med Daniels blivande svärfar.
Jag har på olika sätt försökt förstå hur en tysk-judisk invandrare, som bott i Sverige sedan 1804, kunnat bygga upp dessa förnämliga förbindelser inom samhällets toppskikt. En forskare vid Mitt-Universitetet Pär Hammarström gav mig ett bra tips. Under artonhundratalet bildades flera olika samfund för hjälp till samhällets olycksbarn. Ett av dessa var ”Sällskapet De nödlidandes vänner” grundat år 1816. Detta samfund är utförligt beskrivet i Uppsalaprofessorn Torkel Janssons bok ”Adertonhundratalets associationer”.
Samfundets syfte var att bistå människor med viss social bakgrund s.k. pauvres honteux, som kommit på obestånd. Jag har gått igenom sällskapets årsberättelse från 1829. Då var Henrik en av de årsbetalande ledamöterna.
Beskyddare var kungaparet. Ledamöterna representerade ett urval av rikets förnämsta män och kvinnor. Tre biskopar svarade för den kyrkliga anknytningen. Många ledamöter var höga ämbetsmän. Några satt även i Svenska Akademin. Flera av faddrarna till Henriks barn var med, liksom dopförrättaren Johan Olof Wallin. Det fanns även många näringsidkare som grosshandlare och några hantverkare.
År 1829 var minst tre judar med, nämligen den tidigare nämnde industrimannen Michael Benedichs, Heyman Schück (ledare för den judiska nationen) samt Henrik . Jag tror att Henriks status och nätverk påverkades av hans betydande insatser för god utspisning och av hans goda bildning. Vidare måste han ha haft vad man idag kallar god social kompetens – alltså en förmåga att skapa goda relationer.

Kunglig medalj
Vid mina besök på Riksarkivet fick jag en tidigare okänd information, nämligen att Henrik år 1843 erhöll en kunglig förtjänstmedalj. Konseljbeslutet om detta är undertecknat med ett kraftfullt ”Karl Johan”.

Förnamnet
Vid genomgång av offentliga och privata handlingar om Henrik finns det något som förbryllar. Ingenstans står hans förnamn utan endast initialen H. Ett exempel är ledamotsförteckningen i ”Sällskapet De Nödlidandes Vänner”. Där står bara Heilborn H. Inget förnamn och inget yrke till skillnad från alla andra . Det enda undantaget hittade jag på Krigsarkivet. Sonen Daniel, då kadett på Sjökrigsskolan, anger att fadern var ”Handlanden Henrik Heilborn”.
Sannolikt var Henriks riktiga förnamn ”Heyman”. Varför skrev han aldrig ut detta? En förklaring är att han faktiskt ville heta Henrik sedan han kommit till Sverige och därmed distansera sig från det judiskklingande Heyman. Eftersom han lät döpa sina barn vet vi att det kan vara så. Eftersom han i officiella sammanhang inte hade rätt att skriva sig som Henrik, valde han den enkla vägen att enbart skriva initialen.

Sammanfattning
Henrik var en ovanlig blandning av idealist och pragmatiker. Många av hans uppslag på det sociala området var före sin tid. Det bidrog till att en hel del av hans projekt aldrig förverkligades.
Att han var duktig på att organisera utspisning i stor skala är uppenbart liksom att han hade svårt att tjäna pengar på detta.
Det är också klart att Henrik med tiden blev en välkänd person i hela landet.